Falu rödfärg

Hujedamej, så ledbruten man kan bli efter att ha klängt på stege för att måla husvägg :(. Tanter ska nog inte göra sånt egentligen, men fint blir det. Södra gaveln var ganska urblekt och kunde inte vänta så mycket längre med att fyllas på med lite Falu rödfärg. Tack och bock att Björn var hemma och borstade väggen åt mig före målningen, annars hade jag nog inte kunnat röra mig idag.

Åsså bara lite bilder:

Astrid äter plättar med smör på i mormors hängmatta

Denna vackra ros bröt jag tyvärr av när jag målade väggen.

Hej Lisa! Här ser du skafferidörren efter jag tog bort skivan.

Ett varmt och soligt hejrå

Vadå...?

Vadå tölit? Så snart jag kommit in i skrivandet försvann dagen utan att jag hade en aning om varken tid eller rum. Helt plötsligt är man helt absorberad och omvärlden försvinner. Det blir som när Vår Herre skapade världen - tusen år är såsom en dag och en dag såsom tusen år :)

Vid varje tillfälle man förlorar sig i manuskriptet, får man nya infallsvinklar. Eftersom det börjar bli en hel bok, kräver det timmar, om man vill läsa igenom manuset för att få en överblick. Moment 22, eftersom det är skriva man vill och är den process man är inne i. Nu måste jag snart få klart detta manus, det är annat som pockar på att bli skrivet.

Hejrå

Ändrad inriktning på dagen

I morse var jag fast besluten att slutföra arbetet på trappan upp till övervåningen. Jag har redan "akrylat" sprickorna mellan stegen och fronterna men ska sedan måla trappstegen i en , för smuts, mindre känslig grå färg. Först måste jag maskera - ingen tejp! Iväg och köpte maskeringstejp och passade på att fylla handla det som fattades i kylskåpet. Väl hemma hade jag tappat lusten för projektet och beslutade arbeta på min bok istället.

Så här sitter jag - hur "tölit" som helst att bearbeta redan skriven text men det måste göras. Jag hittade en bra anledning till en paus i alla fall, bloggen har inte blivit uppdaterad på flera dagar. Fast... det är jag ju inte ensam om att ha försummat förstås :)

Hejrå

Känsligt ämne

Idag ska jag skriva om något väldigt privat, något som man egentligen helst inte vill tala om och något som många med mig lider av - så tyst vi kan. Ja, så tyst vi kan, eftersom vi både låter och luktar. Just det, "colon irritable" som kan ha många orsaker, i mitt fall en sjukdom som heter Microscopisk Colit och den har varit min följeslagare i tjugofem år.

Tänk dig, att du vandrar omkring på IKEA och plötsligt känner att magen måste tömma sig. Du släpper allt för att rusa till toaletterna. Har du tur är  ett bås ledigt och där inne tömmer du luft och tarminnehåll i toalettstolen. Av erfarenhet vet du att det är lika bra att sitta kvar. Efter viss väntan kommer en, två, ja kanske tre sådana omgångar till. Du har blivit en ockupant av ett bås på IKEA:s toaletter. Samtidigt vet du, att utanför står ett antal människor som följer din ljudliga kamp. Efter att använt en halv rulle toapapper kommer det värsta - du ska ut ur båset och möta alla de där människorna och dessutom lämna över det illaluktande båset till nästa behövande. Inge kul, jag lovar!

Man lär sig olika trick. I mitt eget badrum ligger en ask tändstickor. Om man eldar ett par stycken försvinner den värsta lukten, dock inte all. 

Varför skriver jag om det här? Jo, vi är många äckelpottor som ofrivilligt sprider vår odör i olika sammanhang. Man känner sig ofräsch och det är lika socialt handikappande som dålig andedräkt. Dålig andedräkt får man prata om, göra reklam om och lösningen är en sipp av Listerin och "det är klarttt" - i tolv timmar!!!. Skitlukt pratar man inte om, man talar om att "sakta ner magen" eller man får stanna hemma till problemet löst sig. Frugud, jag skulle varit pensionär i tjugofem år om det är lösningen på problemet samt inte haft något socialt liv i övrigt heller.

Så snälla, förlåt och ha en viss förståelse för oss äckelpottor, vi rår inte för det! Just nu har jag ett skov vilket gör att det kändes angeläget att skriva om.

Hejrå

Oväntat solig dag

Mot alla väderprognoser har det varit en solig, om och ganska kylig dag. Vi har firat Björn med jordgubbstårta och några paket, vars innehåll vi förstås hoppas ska komma till nytta och glädje för honom. 

Medan jag förberedde tårta och mat igår, insåg jag hur jag ändrat beteende sedan jag gick in i den berömda "väggen". Numera fixar jag aldrig allting samma dag, utan gör noga föreberedelser för att inte hamna i en stressituation. Även om jag anser min hjärna fullkomligt utläkt, inser jag att jag aldrig mer kommer att kunna hantera stress. 

En bra dag blev det i alla fall, nu är det kväll och lugnet har lägrat sig.

Hejrå

Återblick

Vid den här tiden för 21 år sedan, hade jag en drygt tre timmar gammal liten gosse i min famn. Idag kommer han hem på permis från sin sjöbevakningsutbildning, tänk vad tiden går. Den lille pojken har blivit en vuxen man. Lite bekymmer men mycket glädje har han gett mig hitintills. 

När man som mamma är mitt uppe i småbarnsåren med dagis, sedan skola, fritids, fotbollsträning och allt annat som tillhör ett barns uppväxt (i mitt fall fyra barns uppväxt), kan man nästan inte föreställa sig att de ska bli vuxna en gång. Men det blir dom och det innan man hunnit fatta hur det gått till.

Jag är så priviligierad. Många föräldrar får uppleva så mycket bekymmer och det är ingen självklarhet att det ska gå bra för ens barn. Det känns som om jag har fyra mycket goda vänner i mina barn och jag älskar deras olika personligheter. En mamma sa en gång till mig, att hon tvekade att skaffa fler barn eftersom hennes son var så speciell för henne och hon var inte säker på att hon kunde älska nästa barn lika mycket. Jag frågade om hon inte trodde, att vart och ett av mina barn var speciellt för mig! Varje barn är så unikt, så värt att lära känna och älska. 

Nu ska jag använda dagen till lite förberedelser. Eftersom Björn kommer så sent hem, ska vi fira honom i morgon istället. 

Hejrå