Odlarmöda

Varje höst lovar jag mig själv att inte bry mig om att sätta och så en massa plantor. Varje vår är bord och bänkar fulla med krukor och byttor där små spirande bladrosetter ger hopp om liv. I höst kommer jag att ge samma löfte för att sedan bryta det igen nästa vår. Förra sommaren förde många av mina, med möda, framdrivna plantor en tynande tillvaro i regnet och kylan. De sorgliga resterna blev hårt angripna av sniglar med hus på ryggen. Visserligen är de Astrids "kompisar" men de uppförde sig både girigt och ouppfostrat enligt min mening.

I min gräsmatta fanns en rundel där allsköns växtlighet slogs om utrymmet. Resultatet var inte vackert. Dessutom fanns där stubbar efter diverse träd, varav en precis i kanten av vad som en gång varit en rabatt. Därför är min gräsklippare för närvarande ur funktion. I två dagar har jag slitit med att avlägsna stubbar och gräva upp eländet. Först blev det ett stort hål i marken men sedan, simsalabim, ett trägårdsland. Efter att Katrin, vänligt nog, bistått med markduk och telgelstenar, blev resultatet en liten odligsyta för sallad, dill, persilja och vad jag i övrigt kan få lust att odla där. Runt om har jag sått in gräsmatta som förhoppningsvis ska vara grön om en inte allför avlägsen framtid. Ett gammalt källarfönster gör en del av ytan till en drivbänk.

Våren och livet är härligt, trots restskatt och annat elände.

Hejrå

Vår bästa tid är nu

Som alltid kom det en vår igen efter den stränga, snörika vintern. För första gången på många år har jag inte längtat desperat efter den. Vintern har, på grund av snön och ganska många soldagar, varit ljus. Kylan har visserligen gjort uppvärmningen av huset ekonomiskt påfrestande men ljusbrist lider jag inte av den här våren.

I höstas kom ett paket med massor av krokuslökar från Skottland. Helen tyckte att Astrid och jag skulle möta våren med färg och här nedan kan ni se resultatet av vår planteringsmöda.

The results of bulbes from Scotland. Thank you Helen! We enjoy them, I can tell.

Vår flicka har blivit stor och då är trädklättring ett stort nöje. Mormor fick inte hjälpa till varken upp eller ner. Hjärtat i en snart 4-årig tjej är stort och modigt och att behärska kroppen en stor glädje. Mormor får ha is i magen när färdigheterna ska prövas. Tur man är garvad efter fyra egna barn! En gång åkte Björn, med huvudet före, ner ur en apel när Jennie, i sin iver att klättra högre än lillebror, gav honom en knuff i förbifarten. Då stannade modershjärtat för en sekund kan jag lova.

Hejrå