Odlarmöda

Varje höst lovar jag mig själv att inte bry mig om att sätta och så en massa plantor. Varje vår är bord och bänkar fulla med krukor och byttor där små spirande bladrosetter ger hopp om liv. I höst kommer jag att ge samma löfte för att sedan bryta det igen nästa vår. Förra sommaren förde många av mina, med möda, framdrivna plantor en tynande tillvaro i regnet och kylan. De sorgliga resterna blev hårt angripna av sniglar med hus på ryggen. Visserligen är de Astrids "kompisar" men de uppförde sig både girigt och ouppfostrat enligt min mening.

I min gräsmatta fanns en rundel där allsköns växtlighet slogs om utrymmet. Resultatet var inte vackert. Dessutom fanns där stubbar efter diverse träd, varav en precis i kanten av vad som en gång varit en rabatt. Därför är min gräsklippare för närvarande ur funktion. I två dagar har jag slitit med att avlägsna stubbar och gräva upp eländet. Först blev det ett stort hål i marken men sedan, simsalabim, ett trägårdsland. Efter att Katrin, vänligt nog, bistått med markduk och telgelstenar, blev resultatet en liten odligsyta för sallad, dill, persilja och vad jag i övrigt kan få lust att odla där. Runt om har jag sått in gräsmatta som förhoppningsvis ska vara grön om en inte allför avlägsen framtid. Ett gammalt källarfönster gör en del av ytan till en drivbänk.

Våren och livet är härligt, trots restskatt och annat elände.

Hejrå

Vår bästa tid är nu

Som alltid kom det en vår igen efter den stränga, snörika vintern. För första gången på många år har jag inte längtat desperat efter den. Vintern har, på grund av snön och ganska många soldagar, varit ljus. Kylan har visserligen gjort uppvärmningen av huset ekonomiskt påfrestande men ljusbrist lider jag inte av den här våren.

I höstas kom ett paket med massor av krokuslökar från Skottland. Helen tyckte att Astrid och jag skulle möta våren med färg och här nedan kan ni se resultatet av vår planteringsmöda.

The results of bulbes from Scotland. Thank you Helen! We enjoy them, I can tell.

Vår flicka har blivit stor och då är trädklättring ett stort nöje. Mormor fick inte hjälpa till varken upp eller ner. Hjärtat i en snart 4-årig tjej är stort och modigt och att behärska kroppen en stor glädje. Mormor får ha is i magen när färdigheterna ska prövas. Tur man är garvad efter fyra egna barn! En gång åkte Björn, med huvudet före, ner ur en apel när Jennie, i sin iver att klättra högre än lillebror, gav honom en knuff i förbifarten. Då stannade modershjärtat för en sekund kan jag lova.

Hejrå

Familjehögtid

I helgen har vi haft barndop. Lilla Ja hällde med mammas hjälp upp vatten i dopfunten så prästen kunde döpa Ludvig Elias. Även erfarna präster tycker det är skönt med lite assistans ibland och Astrid var också behjälplig med att hänga upp ett löv med lillebrors namn på i livets träd. Så småningom inbjuds alla familjer som döpt sina barn under året att delta i en gudstjänst där löven delas ut till de döpta barnen.

Alla barn som deltog i dopgudstjänsten blev inbjudna att komma fram för att se allt på lite närmare håll. En liten Olivia döptes först och här är det Ludvigs tur att vattenösas. Mormor fick förmånen att sjunga vid dopet och jag valde en sång som heter "Älskade barn". Jag fann den på Youtube och texten är så vacker. Det roligt att få sjunga så här vid livets början och särskilt speciellt är det förstås vid sitt eget barnbarns dop.

Efteråt åkte alla, familj och vänner, hem för en gemensam måltid och kaffe med tårta. Vilken tur att det anländer små nya människor till världen och ger oss anledning att få samlas :)

Hejrå

Möten

Veckan som gick fick Ludvig för första gången möta sin moster Lisa och morbror Hamit. Förtjusningen var ömsesidig. Om man är världens ljuvligaste lilla pojke, världens go´aste moster och Norges mest barnkäre onkel är succén given.

Lördag kväll träffade Ludvig mammas kusiner. Också där gjorde han ett gott intryck. Ja, ni ser ju själva - vem kan motstå...

Mormor och Lilla Ja (Astrid) fick en kväll och natt tillsammans istället för tisdagen vi missade. "Om jag vaknar när det blir ljust, mormor, kan jag leka med legot och du kan vila dig en stund till". Visst fick hon det...

Under veckan rymde jag fältet i två dagar med Birgitta för att segla på havet mellan Sverige och Finland. Under resan lyssnade vi på när åtta författare berättade om sitt skrivande. VI:s litterära salong anbefalles å det varmaste till alla bokälskare.

Hejrå

Längesedan...

Nu är det redan en månad sedan mitt förra inlägg. Då var det kallt, kallt och det snöade titt som tätt. Nu är snösmältningen igång och talgoxen sjunger vårvisan ikapp med andra småfåglar som jag inte kan identifiera lätena på.

Mycket har hänt sedan förra inlägget och det är väl just därför det inte blivit tid att skriva. Vi har bl a tillbringat 10+5 dagar i stugan på finnskogen.

Där åkte jag längdskidor för första gången på 12-13 år. Ett par gamla Edsbyskidor i trä med den gamla sortens slalombindningar (med spiraler runt foten) fungerade bra efter att spår gjorts med snöscotern. Bredvid spåret sjönk man däremot hjälplöst ner i pudersnön. Annars höll jag mig skapligt på benen och det var en bra och mjuk motion för mina onda knän.

Det blev också några soliga dagar då vi kunde pimla på sjön och några abborrpinnar blev det till katten.

I stugan finns inga ljud från trafik och inget ljussken från något samhälle. Där finns bara tystnaden och, klara nätter, stjärnhimlen. Själen vilar medan man eldar i spisar och får hämta vatten vid plastledningen som dragits från kallkällan via bäcken ner till stugan. Tiden blir ganska oviktig när man får vakna av det första morgonljuset och den fysiska aktiviteten gör, att man kommer i säng på kvällarna.

Hejrå

Snö, snö, snö....

Snö är vitt och vackert men gör det svårt att planera olika aktiviteter. Idag skulle det ha blivit en "köra-grejer-dag" men det s-k-e-t sig. Visst kan vi ta det en annan dag men flera saker ska stämma. Det ska inte snöa (som idag), folk ska vara lediga, bilkärran tillgänglig och någon ska vara hemma för att man ska kunna komma in till utrymningsområdet. Hå hå ja ja, men det fixar sig nog en annan dag.

Igår stod jag i kö ca två timmar efter det att två långtradare krockat på E 18. Som tur är blir folk snälla när de blir tvingade att stanna upp mitt i vardagsstressen och jag fick både kaffe och skön hyttvärme av en kille i timmerbilen bakom. Hoppas bara att de kan fixa de söndertrasade benen på den chaufför som blev skadad i olyckan också. Det var inget roligt slut på arbetsveckan han fick!

Varje gång det snöar är jag tacksam för skyddet jag fixade över källarnedgången. När jag ser snöhögen som glidit ner från presenningen, inser jag hur mycket möda det skulle inneburit att skotta upp mängden från trappan. Det räcker så bra att rensa verandan från snö de gånger snön kommer från fel håll och driver in på den. Glad är jag också över min nya ytterdörr som säkert sparat mig många sköna kronor i uppvärmningskostnader. En sådan vinter till och den är insparad!

Ja, idag kan man väl erkänna att man är ganska insnöad, eller hur?

Hejrå

Första vårtecknet?

Att vandra efter Borgvikssjön precis när solen är på väg att gå och lägga sig är ganska vackert som ni ser.

Både vi och hundarna njuter av de sista solstrålarna för dagen.

"Telen" kom från Skottland för att bekanta sig med nyaste familjemedlemmen. Hon och jag hade tio sköna dagar tillsammans innan hon återvände hem.

I år fick jag en fin Alla Hjärtans Dag-present, talgoxen sjöng sin vårvisa för första gången i år. Vilken dårfink! Men han gjorde mig glad. Kram till er alla på Hjärte-dagen!

Både bilen och jag gick förresten igenom vid "besiktningen".

Hejrå