Ruggigt

Naturligtvis lyckades jag hamna ute på vägarna i det första snöovädret för vintern! När Lisa och jag åkte för att hälsa på gamla mor på sjukhuset, dalade bara några lätta snöflingor ner. På hemvägen kröp vi fram i 50-60 km/tim och det var vi inte ensamma om.

Gamla mor låg så nöjd i sin sjukhussäng och önskar sig inget annat än att få vila. Hon var tacksam och liksom förundrad att vi visade omsorgen att besöka henne. Glimtar av den gamla humorn skymtade då och då fram, något som vi inte sett på länge. Det kändes som en god stund och när vi lämnade henne, kände vi oss nöjda. Efter ett långt och arbetsamt liv unnar vi henne att njuta av vilan.

Idag är det nog läge att fylla på mat åt mina småfåglar. Jag försöker komma på något som gör talgbollarna svåråtkomligt för skatorna som härjar som marodörer och inte lämnar minsta smula kvar och de mindre arterna. Några tips?

Hej rå

Lyckligt lottad

Ja, lyckligt lottad är jag som har familj och vänner att dela mina tankar med och få respons. Det känns ju lite mer meningsfullt att sitta här och teckna ner mina tankar, när de når fram till någon annan som känner dom värda att reflektera över. Allt skrivande handlar ju om att förmedla något till någon annan.

Så härligt det är med dessa klara, kalla dagar så här i november. Just nu känns uttrycket "novembermörker" ganska avlägset. Efter att ha varit hos min naprapat och fått lite ordning på kroppen, är läget också lite ljusare i knoppen. Tala om att kropp och psyke är sammankopplat! Trädgården har gått i vintervila och talgoxar och blåmesar knackar på fönstret när maten tagit slut i fågelmataren. Förra hösten dröjde det länge innan de lät sig smaka, men i år har de varit ivriga besökare bland solrosfrön och talgbollar. Kanske tyder det på att det blir en kall vinter? Dessa soliga dagar känns det i alla fall som man kan möta det närmaste halvåret med jämnmod. Få se hur jag låter en dag med blötsnö och blåst :)

Hejrå

Väntat men inte efterlängtat

Gamla mor har hunnit bli 89 år och någonstans inom mig har det länge funnits en mental beredskap inför att något kan hända med henne. Klockan 02 i natt fick jag ett samtal om att hon ramlat och var på väg in till sjukhuset. Jag blev inte chockad eller rädd, jag har sett henne "försvinna" en liten bit i taget de senaste åren och det enda man vill är att hon inte ska ha ont, vara orolig eller känna sig övergiven. Hon har klart uttalat att hon tycker sig ha fått ett långt liv och är mätt på att leva. Det är vackert på något sätt, det att få leva tills man är mätt på år. När mina barn frågade om döden - varför och när man dör om, om man inte är rädd -är det så jag har försökt beskriva den, att man inte är rädd för döden om man fått bli mätt på år.

Alla får inte uppleva en mättnad på livet, alla får inte följa den här processen hos sina gamla kära. Många får uppleva alltför tidiga och hastiga uppbrott och förluster. Mina tankar går till dem som inte, såsom vi nu, får en lång förberedelse och en succesiv sorgeprocess. Vi har redan upplevt även det i vår familj och jag vet, av egen erfarenhet, att den kan pågå i många år. Det stillnar så småningom men den lämnar ofta kvar ett "varför".

Någon kanske tycker att det här blev ett sorgligt inlägg men jag skriver det inte med något tungt sinne. Jag tycker det är vackert och positivt att få se min mamma så mätt och nöjd på år, att någon rädsla för slutet inte längre finns. Det kommer att göra min saknad så mycket lättare den dag det kommer.

Hejrå

Minns i november...

EN solig dag i november är lika mycket värd som tre i juli. Ljuset är verkligen något livsviktigt för människan. Visst är det konstigt att den mörka årstiden, när dagarna är korta, verkar så mycket längre än den ljusa, då dagarna är långa? Varje solig dag ger mer energi och när man är verksam blir dagen kort. Kanske är det svaret på frågan jag nyss ställde.

Igår var jag till våra gravar i Gillberga och Långserud med lite granris, dekoration och ett gravljus inför Allhelgonahelgen. Jag kommer inte att vara där ikväll och se ljusen brinna på alla gravarna, men jag kan föreställa mig det och det är en skön känsla, att det då även lyser på pappa och Bror-Ivans och mormor och morfars gravar.

På måndag kommer Lisa hem ifrån Norge. En hel vecka får vi tillfälle att prata och umgås! Det finns guldkanter på tillvaron. Jennie och Björn får jag väl inte se förr än till jul, tack och lov för att det finns mobiltelefoner.

Hej rå

Vill, vill inte

Efter att ha bott i huset Villerwaller i två år, börjar behovet av löpande förbätttringar visa sig. Likaså börjar det bli "skämmigt" att inte fått till golvlister efter golvrenoveringarna av hallarna. Det är bara ett problem - jag är för tillfället för lat. Eller också har det urgamla syndromet, hemmablindhet, slagit till. Nja, jag ser ju faktiskt fortfarande att saker och ting behöver och borde göras, jag ids bara inte för tillfället. Kanske gör vikande kroppsfunktioner att lusten inte riktigt vill infinna sig? Hur det nu förhåller sig med den saken, blir det bara sporadiska (mycket korta) anfall av verksamhetslust. Dagarna går så fort, så fort och de vanliga, vardagliga göromålen ser ut att ta all tid i anspråk. I mitt nästa liv blir jag nog en sengångare, vad det verkar.

Hejrå

Nåja...

Varje dag blir det visst inte något skrivet. När dagens uppgifter är slutförda, har jag oftast inte lust att sätta mig famför datorn. Ändå vet jag, att om jag tar mig för att skriva får jag ännu mer lust att skriva.

I onsdags fick äntligen Katrin sin födelsedagspresent - en heldag för henne och Erik att jobba runt huset medan jag tog hand om mina barnbarn. Klockan 09.00 anlände jag för att ta hand om den ljuvligaste bland alla ljuvliga små pojkar, Ludvig. Han är ett solsken som man njuter av varje minut man är tillsammans med. Han har hittat sitt eget sätt att förflytta sig på - han hoppar framåt på rumpan och fort går det!

På eftermiddagen hämtade vi storasyster på dagis och innan vi visste ordet av hade hela dagen gått. Astrid följde med mig hem till Grums eftersom vi skulle baka pepparkakor nästa dag. Ja, Astrid tyckte att det var dags och då fick det bli så. Vi hade förresten redan tjuvstartat med pepparkaksbaket för två veckor sedan och hade en stor degklump kvar att baka ut. Förutom de traditionella formerna på pepparkakor blev det lite ormar och annat smått och gott.

Annars är läsa och skriva Astrids passion för tillfället, ingen skylt passeras utan att bli läst. Det går åt ganska många papper vid varje besök hos mormor och de blir fullskrivna med härliga bokstäver och rara teckningar. Från förra veckan hade hon dessutom kommit underfund med hur man bäst håller i pennan.

För övrigt är det en tid för lite eftertanke. Min kropp säger: "Vila" och jag känner inget behov av att säga emot. Antagligen har kroppen rätt, den protesterar så pass att jag är villig att lyssna (för en gångs skull).

Hejrå

Ifall ni undrar...

När kylan kommer krypande, kvällarna kommer tidigt och sommaren rush är över är det dags att ta itu med sin blogg igen. Uja megen, sommar och höst har varit intensiva. Två bröllop, tre resor (Turkiet, Skottland och Estland) plus en lyckad kantarellsäsong har hållit mig sysselsatt.

Nu sitter jag här igen med vintern i antågande med allt vad det innebär. Man får hoppas på en inte alltför snörik vinter. Mina handleder har givit mig "a hard time" och är nog inte alltför välvilligt inställda till snöskottning. Tack vare Björn klarade jag förra snösäsongen strålande men han har numera övergett sin moder för studier i Uppsala.

Nu har jag alltså börjat blogga igen och ska försöka peppa mig själv att skriva varje dag. Nedan ett litet smakprov på de gula skönheterna som har ockuperat mig de senaste två månaderna.

Hej rå!