Long time, no see

Ja, ja ,ja, det är evigheter sen, jag veeeeet! Men är man målarmästare så är man. Vi kämpar på för att Astrid ska få välkomna tomten i STORA HUSET. DÅ blir hon glad!

Vi har haft en fin lördag-söndag, hon och jag. Sedan fick mamma ta stöten av en trött liten tjej som inte kommit någon vart med mormor denna gång, eftersom mormor kände sig stark och utvilad nog att matcha en viljestark 2 år och 5 månader gammal, verbalt försigkommen, tjej. Mamma stod faktiskt pall. Gratulerar!

Imorgon blir det trappmålning mm. Vi ser ljuset i tunneln! Vi kom, vi såg, vi ska segra!

Jag borde varit i säng för länge sedan men eftersom jag (efter att ha börjat dagen 05.30 och serverat damen gröt vid 06.00) somnade tillsammans med Astrid vid middagsvilan, är jag inte tillräckligt trött för att inse mitt eget bästa. Jag var i alla fall klok nog att lägga mig tidigt igår kväll.

När jag skulle flytta till Grums sa någon: "Men... du känner väl ingen i Grums". Så sant, men nu gör jag det. Mitt sociala liv är på så hög nivå man kan begära just nu om man beaktar, att jag nästan aldrig är hemma i Villa Villerwaller. Grannar bjuder på mat och tittar in utan särskild inbjudan. Kassörskorna på ICA känner redan igen mig och man får chans att "slänga käft" en minut. När Astrid och jag (redan 09.30) stod vid kassan i nämnda butik, fick vi kassarna packade av en rar liten gumma med rullator som funnit en menig med livet, genom att skaffa sig denna obetalda syssla. Rart, tyckte jag, och ett ljus i vintermörkret.

En annan bra sak är, att min lillasyster kan titta in i förbifarten. Hon har barn i Karlstads omnejd och MÅSTE passera Grums på väg dit och hem. Splendid, säger jag bara.

Nu återstår bara att upplysa lite fler vänner om att jag faktiskt, trots långt motstånd, har en blogg. Gör jag inte det, är den ju ganska meningslös.

Hejrå!