Bungyjump

Stavas det så? Hur det än stavas är det så det känns att lämna över sitt första manus - som ett bungyjump. Än så länge bara till välvilliga människor som vill att jag ska lyckas men... hu ändå.

Utan att veta vart det leder, är jag redan inne på nästa skrivprojekt. Vi får se hur det artar sig. Det blir att kasta sig över uppgiften med den obotfärdiges optimism. Emellanåt ska jag ta itu med mina hallar. Det ska bli kul. 

Fortfarande saknar jag vissa besökare som känns viktiga i mitt hus. Bland annat min extramamma som hittade på att bryta fotleden för några veckor sedan. Inte hade hon väl behövt ta till så drastiska åtgärder för att slippa! Men ni är fler! Inget hem är komplett förrän ens vänner gästat det.

Efter att ha suttit med mitt manus hela dagen känns det som jag skrivit tillräckligt för idag,

så...hejrå