Om att själv välja väg

Den bild man som barn får av sig själv, följer en hela livet och man upphör aldrig att söka bekräftelse. Det ligger i människans natur och har med dopamin och annat roligt att göra som jag inte ska gå in på nu. Under en föreläsning, som handlade om krångliga tonåringar, sa föreläsaren: "Det räcker att en enda vuxen bekräftar en ung människa för att han/hon själv ska vilja bli vuxen." Det är det enda jag minns av hela föreläsningen och jag tog den meningen med mig att begrunda resten av mitt liv. Det gör, att jag alltid försöker få varje ung människa jag möter att känna sig sedd, jag kan inte låta bli! Jag insåg, att utan min mormor hade jag kanske fått en mycket svårare resa genom livet. 

Hela min barndom sökte jag min pappas godkännande. Vändpunkten kom när jag fick mitt första barn. Då bestämde jag mig för att vara förälder istället för barn till min far. Han fick tycka vad han ville om mig och det märkliga var, att han då började respektera mig. Visst muttrade han ibland om mina livsval till andra, men aldrig direkt till mig. 

Kanske är det vad alltihop handlar om - att lägga det svåra i barndomen bakom sig och välja att bli vuxen, att själv bestämma vad som ska gälla för mig och stoppa jantelagen längst in i den mörkaste garderoben.

Jag vill påpeka, att jag är en mycket lyckligt lottad människa med fyra fantastiska ungar och så förstås, Lilla Ja :). Det är lätt att vara glad och optimisktisk när man har så mycket som jag har, men jag väljer också att se det som är gott i livet och låta det överskugga det mindre goda. Det spelar ingen roll vilka svårigheter jag haft på min resa till var jag är idag - det var mödan värt.

Hejrå