Mina mått

Jag inser att jag gör samma misstag som min egen mamma gjorde, jag mäter de ungas arbetsbörda mot mina egna krafter.

- Hur ska du orka, sa min mamma.

- Mät inte med dina krafter mamma, svarade jag, jag orkar mer än du. Jag är yngre och har inte dina förslitningsskador.

Nu är jag där själv, mäter med mina mått och glömmer den glädje det gav att följa mina barn i allt det där som föräldraskapet innebär. Fortfarande hävdar jag dock att stressen i det moderna samhället inte är rimlig. Tack och lov, som min dotter så riktigt påpekar, delar kvinnorna idag föräldraskapet på ett helt annat sätt med sina män. Jag ångrar inte en enda liten ansträngning jag gjorde som mamma - jag har fått så otroligt mycket glädje ut av det - och det var en härlig tid.

Kanske känns mina mått extra små just nu. Jag är nog lite trött av antibiotikakuren och känner mig lite duven, som de gamla sa. Jag ska nog försöka hitta min korkek och lukta lite på blommorna. En långpromenad ska någon viss person och jag i alla fall göra om en stund och njuta av det vackra solskenet. Det gäller att hålla artrosen i knäna stången!

Hejrå