Inge kul!

Det är inget kul att bli äldre! Knoppen vill en massa men inte kroppen. Kroppen gillar inte sängen, vaknar tidigt av att det värker och ömmar överallt. Höfterna är stela, vänster axel är sårig, det spirrar i vaderna och handlederna knarrar. Knoppen vill ha en timmes sömn till men det vill inte kroppen, den vill upp och knarra igång. Knoppen får jag muta med en mugg av mitt härliga skotska te med rörsocker och grädde. Jag fattar inte, knoppen är purung medan kroppen försmädligt förkunnar min biologiska ålder. Förr kunde jag bara mala på, medan jag nu får pausa titt som tätt och ropa på sonen om hjälp med det ena och det andra.

Man gör inte några större "röjarskivor" längre och förstår inte hur barnen orkar med nattvak och långa dagar fyllda med arbete och stim. Jag minns, att jag uppmanade min egen mamma att inte mäta med sina egna mått när hon tyckte jag hade för mycket att göra. Nu är jag där själv, beskärmar mig och förundras över hur mycket mina egna barn orkar.

Om jag tänker efter, har naturligtvis krämporna kommit succesivt. Ändå känns det som allt drabbat mig på en gång, eftersom jag nu blivit tvungen att ge ner. Förr fanns också känslan av att allt skulle komma att läkas förr eller senare, nu vet man att man får dras med problemen.

Ändå är jag lyckligt lottad jämfört med många andra och tro inte att jag tänker sätta mig ner och vänta på "the bitter end". Jag ska truga och lirka med min skröpliga lekamen och fortsätta låta knoppen känna sig som högst 22 år, så det så!

Hejrå