Röjarskiva

Jag har ett starkt behov just nu, att göra mig av med onödiga saker och mer leva här och nu. Kanske har det att göra  med det senaste halvårets händelser, då vi fått gå igenom gamla mors tillhörigheter. Man tar över ansvaret för korrespondens mellan sedan länge avlidna släktingar, sorterar teckningar, brev och vykort hon fått av barnbarnen och undrar vad man ska göra med hennes pärmar med samlade mönster. På något vis vill man fördela alltsammans bland oss efterlevande, allt efter eventuellt intresse och till glädje och nytta. Som enda barn hade hon ingen annan möjlighet, än att själv ta vara på allt efter sina föräldrar och jag vet, att ibland var det mer en börda än till glädje. Korrespondensen känns definitivt som en uppmaning att skriva livssagor, det är ofrånkomligt.

Därför känns det angeläget att röja ut allt oväsentligt ur min egen källare, att komma till ett status que-läge (stavas det så?) där jag har tid och möjlighet att koncentrera mig både på de levande och de redan gångna i min familj. Det känns som ett ansvar att ge de nya generationerna den bästa myllan att slå rot i genom att ge dem en bakgrund i släktens historia. Samtidigt vill jag inte upprepa min fars misstag att sitta inlåst och missa barnbarnens finaste år när han  inventerade alla torp i Gillberga socken. Inget kulturpris och ingen uppmärksamhet kan ersätta den sidan av livet. Det var ett jättearbete och all heder åt hans projekt - det har varit till glädje för många - men barnbarnen missade han och de honom.

Kanske kan jag göra en del och kanske finns det sedan någon som är villig att fortsätta arbetet. Helt klart finns duktiga skrivarförmågor i generationen efter mig att lämna över stafettpinnen till. Berättarglädjen går i arv generation efter generation. Se..., åter en tanke att bli glad av!

Hejrå