torsdag 12 februari 2009

Hoppsan!

Genom att ge "rätt" person adressen till bloggen, har jag fått hälsosamma krav på att hålla den uppdaterad. Det är bra, eftersom det håller mig kvar i skrivandeprocessen och det ena leder till det andra. Jag har lyckats foga ihop de olika handlingarna i min bok, men har svårt att avgöra om "det håller". Tror att det fordras, att jag gör alla rättningar som jag beslutade om vid genomläsningen och sedan gör en ny genomläsning. 

Det är fortsatt kallt ute och som vanlig har jag min trögaste period så här på senvintern. Om jag tänkt gå i ide, borde jag gjort det i november men det är nu det känns lämpligt. Det blir att peppa mig själv med, att detta upplever jag varje senvinter och till dags dato har det alltid varit överlevnadsbart. Så formodligen även detta år, bara det inte snöar i slutet av april. Snö i april står defenitivt på min hatlista. Listan är som väl är inte så lång, tror inte det finns så mycket mer än lever och elaka människor på den.

Lilla Ja var här igår och klappade på mormors onda knä. Som sagt, det kändes genast mycket bättre. Dessutom hade vi en fantastiskt fin dag. Efter att ha besökt biblioteket stannade vi ute i trädgården och sopade vägar för katterna i snön. Mormor fick provgå dem och meddela Lilla Ja  ( som var initiativtagaren) att eventuella katter på besök kommer att bli överförtjusta. 

Solglasögonen planerar jag att hämta idag. Optikern lovade att försöka laga dem men kunde inte garantera ett lyckat resultat. Jag grymtade om snabblim, något som han inte låtsades höra. OM han lyckas, ska jag försöka vara mer rädd om dem i fortsättningen. 

Hejrå


måndag 9 februari 2009

Svinkallt!

Huva, så kallt det är! Långkalsonger och tjocka vantar är ett måste. Det finns dock vissa ljuspunkter. Mitt på dagen kan man känna att solen faktiskt värmer och det är nu man kan söka upp ett vindskyddat hörn och njuta. Naturligtvis har jag pajat mina solglasögon med progressiva glas, lagom till vit snö och sol verkligen gav mig ett behov av dom. Som tur är verkar de möjliga att laga. Ska ta med dem till en optiker i morgon dag.

I tio dagar har jag haft besök av min skotska vän, Helen. Hennes behov av att ta det lugnt, fick också ner mig rejält i varv. Nu gäller det bara att varva upp igen till en lagom nivå så de olika kroppsdelarna håller för påfrestningarna. Jag har en tendens att ta i för mycket när det blir för roligt. Då blir det ett pris att betala, vilket jag alltid har en förmåga att glömma. Sen blir det onsdag. Då kommer Astrid, klappar och blåser på mormors onda punkter och tänk, då känns det genast mycket bättre!

Tänk att man kan ha så mycket kul här i livet. Alldeles för mycket ibland så man blir tvungen att prioritera. Just nu är det boken som är prio nummer ett, men det är svårt att passera de sex sista,fortfarande plastklädda trappstegen upp till övervåningen utan att vilja hämta verktyg för att frilägga den fina trätrapp som finns därunder. Nio är frilagda och renskrapade men sen fick jag viktigare saker att göra. Nå, frestelser är till för att övervinnas men det får mig att ta itu med skrivandet. Om jag inte blir klar med boken kan jag inte ta itu med trappan och då är jag inte färdig i tid till att plantera häcken mot gatan när våren kommer. Puh, vem har påstått att Rom byggdes på en dag? Det är ju bara så roligt att planera och skapa runt sig när man får göra precis som man vill. Nåja, nästan i alla fall. Det finns något som heter ekonomi och ger vissa begränsningar. Men, frugud, så länge Gengåvan, Röda korset och olika loppisar finns brukar det lösa sig + bra grannar och andra ovärderliga medlevande förstås.

Hejrå



lördag 10 januari 2009

Ofrivillig exil

Just nu känns det som jag varit på ofrivillig exil från verkligheten efter att legat utslagen av influensa i en vecka. Det var inte kul! Det tar tid innan krafterna återvänder och jag har så mycket jag vill sätta igång med. Jag tror renoveringsplanerna av hall och trapp får vänta och att arbeta vidare på min bok får bli prio nr 1.

I två dagar har jag kämpat med en ovillig och seg internetuppkoppling. Det är fruktansvärt frustrerande! Det är helt sjukt vad man blir van vid att kunna göra sina "rundor" på nätet. Man kollar nyheter, bloggar och e-mail. Helt plötsligt känner man sig isolerad utan detta lättvindiga sätt att hålla sig informerad. Ack ja, teknikens under...

En av de senaste dagarna kände jag värmen från solen när den sken in genom mitt köksfönster. Plötsligt insåg jag, att den når högre över horisonten för varje dag och man kan börja förvänta sig dagsmeja. Ja, till och med börja hoppas på en ny vår! Att kunna gå ut och in utan att ta på sig en massa kläder, det är det bästa med våren och sommaren. Här får ni ett kåseri jag skrev förra våren:

Nu har jag bestämt att våren är här! Häromdagen plockade jag fram vårjackan och vägrar trotsigt att ens knäppa den när jag går ut. Istället håller jag ihop den med en hand och smeker de små bladknopparna i häcken med den andra. Alla tecken finns ju! Björkarna är på bristningsgränsen, tussilago blommar, gräset sticker upp genom fjolårets gula trassel och jag har till och med sett blåsippor.
Kung Bore är, som vanligt vid den här tiden, inte villig att släppa makten. Pah! Han kan försöka med sitt snöblandade regn och isiga nordanvindar, det biter inte ett dugg på min vårkänsla. Kan jag skjuta på mina ärenden tills frosten smält av bilrutan, gör jag det. Då kan jag låtsas att det inte varit nattfrost.
Det förstår väl varenda vettig människa, att trädgårdshandlarna inte skulle sälja pencéer om det inte vore dags för utplantering! Jag har köpt oranga och blålila och de ska kunna beskådas i min balkonglåda innan veckan är slut. Det är inga problem, ICA säljer redan planteringsjord. Ge dig, Bore, du har ingen chans mot mig, trädgårdshandlarna och ICA. Vi har gaddat ihop oss! Dessutom är gumman Tö på vår sida med sin kvast. Sen får lilla Olle säga vad han vill, det är bara att ställa in skidorna i garaget.
Oj då, det är förfärligt vad bilen är smutsig, för att inte tala om vad avslöjande solen är när den skiner in genom mina fönster. Gräsmattan måste snart tas itu med och rabatterna som jag inte hann rensa ur i höstas. Benen är vintervita, man kanske borde boka in sig på ett solarium innan det är dags för kjol och shorts. Eller ska man börja vräka i sig de morötter man borde ha ätit hela vintern? Mina semesterönskemål? Inlämnas? Redan?
Plötsligt känns en dag med snöblandat regn som en välkommen paus i våryran. Det blir lite lugnare och mer eftersträvansvärt med våren om den inte kommer på en gång. Vackra vårdagar märks lite mer om man får hålla ihop vårjackan vissa dagar. Men jag tänker inte knäppa den. Jag vägrar!


Det känns hoppfullt att veta, att samma typ av upplevelse väntar än en gång. Detta år har jag dessutom en egen trädgård att avnjuta våren i!!!

Kramiz

lördag 27 december 2008

Mellandagarna


Det har varit en härlig jul med alla barnen hemma och Katrin, Erik och Astrid äntligen inflyttade i sitt nya hus. Det var värt varenda arbetstimme att få se dem fira jul i huset. Jennie kom den 18 dec och gjorde en heroisk insats med att röja och städa. Det blev lite trångt i strupen när man kom dit och såg att det äntligen blivit ett hem.

It has been a wonderful Christmas with all my children at home and Katrin, Erik and Astrid finally in their new house. It has been worth every hour of hard work to be able to see them celebrating Christmas in the house. Jennie arrived at Dec 18th and helpt them getting it ready. I felt like crying when I came in on Christmas-eve and saw that it finally had became a home.

Annandagen hade jag lutfisk-middag för familjen och Eriks föräldrar. Hur mysigt som helst att få gäster i sitt juldekorerade hem. Det är ju inte någon större idé att julpynta om inga besökare kommer och tar del av det.
At Dec 26th I had my family and Eriks parents here for dinner. It felt good to show my gests my home decorated for Christmas. If nobody see your effords its no fun decorating, is it?









The gingerbread-house of the year



Astrid i sin nya pyjamas och nyckelpige-mössa, redo att åka hem efter middag hos mormor.
Little Astrid in her new pyjamas and lady-bug hat ready to leave for home after dinner at Grannys.








Nu ska jag skicka e-mail till min amerikanska flicka i South Dacota och försöka länka över bloggen till henne. God fortsättning på julen! och Gott Nytt År!
Hejrå

söndag 21 december 2008

Då blev det jul!

Två av mina barn klev av Säfflebussen, lastade sina väskor och klev in i min bil. Då blev det jul! Har inte sett det ena sedan slutet av maj och det andra har varit borta sen slutet av september.

Men hallå... vuxna båda två och varit både i USA, Ecuador och här och var i Sverige under längre perioder. Tala om att vara "jålig"!

Men de är mina ungar och det är så gott att få bjuda på "mammas mat" och pyssla om dom och...

Det bästa är att de är så vuxna att de pysslar om tillbaka. När det gäller barn och barnbarn sitter jag på en hel förmögenhet, det är då visst och sant.

Antar att det blir sista inlägget före jul så - GOD JUL alla ni som kanske läser detta. Hoppas vi får ett GOTT NYTT ÅR med många möten med varandra.

Julkramar till alla

söndag 14 december 2008

Long time, no see

Ja, ja ,ja, det är evigheter sen, jag veeeeet! Men är man målarmästare så är man. Vi kämpar på för att Astrid ska få välkomna tomten i STORA HUSET. DÅ blir hon glad!

Vi har haft en fin lördag-söndag, hon och jag. Sedan fick mamma ta stöten av en trött liten tjej som inte kommit någon vart med mormor denna gång, eftersom mormor kände sig stark och utvilad nog att matcha en viljestark 2 år och 5 månader gammal, verbalt försigkommen, tjej. Mamma stod faktiskt pall. Gratulerar!

Imorgon blir det trappmålning mm. Vi ser ljuset i tunneln! Vi kom, vi såg, vi ska segra!

Jag borde varit i säng för länge sedan men eftersom jag (efter att ha börjat dagen 05.30 och serverat damen gröt vid 06.00) somnade tillsammans med Astrid vid middagsvilan, är jag inte tillräckligt trött för att inse mitt eget bästa. Jag var i alla fall klok nog att lägga mig tidigt igår kväll.

När jag skulle flytta till Grums sa någon: "Men... du känner väl ingen i Grums". Så sant, men nu gör jag det. Mitt sociala liv är på så hög nivå man kan begära just nu om man beaktar, att jag nästan aldrig är hemma i Villa Villerwaller. Grannar bjuder på mat och tittar in utan särskild inbjudan. Kassörskorna på ICA känner redan igen mig och man får chans att "slänga käft" en minut. När Astrid och jag (redan 09.30) stod vid kassan i nämnda butik, fick vi kassarna packade av en rar liten gumma med rullator som funnit en menig med livet, genom att skaffa sig denna obetalda syssla. Rart, tyckte jag, och ett ljus i vintermörkret.

En annan bra sak är, att min lillasyster kan titta in i förbifarten. Hon har barn i Karlstads omnejd och MÅSTE passera Grums på väg dit och hem. Splendid, säger jag bara.

Nu återstår bara att upplysa lite fler vänner om att jag faktiskt, trots långt motstånd, har en blogg. Gör jag inte det, är den ju ganska meningslös.

Hejrå!

måndag 17 november 2008

Lång väntan

Ni fick allt vänta länge på andra inlägget, vill jag lova! Jag fibblar och försöker men tekniken är inte riktigt på min nivå, så att säga. Ge upp vill jag inte! Ni får ha tålamod så blir det väl något intressant så småningom - kanske...

Först och främst vill jag lägga ut lite inomhusbilder på huset "före" och "efter". Håll tummarna!

Köket, nyss påbörjat





Köket lite senare...




Puh! Nu orkar jag inte mer! Återkommer med vardagsrummet och nyare bilder på köket en annan dag. Lilladyster Yster - hjälp!

Kraaaamiz