Nåja...

Varje dag blir det visst inte något skrivet. När dagens uppgifter är slutförda, har jag oftast inte lust att sätta mig famför datorn. Ändå vet jag, att om jag tar mig för att skriva får jag ännu mer lust att skriva.

I onsdags fick äntligen Katrin sin födelsedagspresent - en heldag för henne och Erik att jobba runt huset medan jag tog hand om mina barnbarn. Klockan 09.00 anlände jag för att ta hand om den ljuvligaste bland alla ljuvliga små pojkar, Ludvig. Han är ett solsken som man njuter av varje minut man är tillsammans med. Han har hittat sitt eget sätt att förflytta sig på - han hoppar framåt på rumpan och fort går det!

På eftermiddagen hämtade vi storasyster på dagis och innan vi visste ordet av hade hela dagen gått. Astrid följde med mig hem till Grums eftersom vi skulle baka pepparkakor nästa dag. Ja, Astrid tyckte att det var dags och då fick det bli så. Vi hade förresten redan tjuvstartat med pepparkaksbaket för två veckor sedan och hade en stor degklump kvar att baka ut. Förutom de traditionella formerna på pepparkakor blev det lite ormar och annat smått och gott.

Annars är läsa och skriva Astrids passion för tillfället, ingen skylt passeras utan att bli läst. Det går åt ganska många papper vid varje besök hos mormor och de blir fullskrivna med härliga bokstäver och rara teckningar. Från förra veckan hade hon dessutom kommit underfund med hur man bäst håller i pennan.

För övrigt är det en tid för lite eftertanke. Min kropp säger: "Vila" och jag känner inget behov av att säga emot. Antagligen har kroppen rätt, den protesterar så pass att jag är villig att lyssna (för en gångs skull).

Hejrå

Ifall ni undrar...

När kylan kommer krypande, kvällarna kommer tidigt och sommaren rush är över är det dags att ta itu med sin blogg igen. Uja megen, sommar och höst har varit intensiva. Två bröllop, tre resor (Turkiet, Skottland och Estland) plus en lyckad kantarellsäsong har hållit mig sysselsatt.

Nu sitter jag här igen med vintern i antågande med allt vad det innebär. Man får hoppas på en inte alltför snörik vinter. Mina handleder har givit mig "a hard time" och är nog inte alltför välvilligt inställda till snöskottning. Tack vare Björn klarade jag förra snösäsongen strålande men han har numera övergett sin moder för studier i Uppsala.

Nu har jag alltså börjat blogga igen och ska försöka peppa mig själv att skriva varje dag. Nedan ett litet smakprov på de gula skönheterna som har ockuperat mig de senaste två månaderna.

Hej rå!

Inge kul!

Det är inget kul att bli äldre! Knoppen vill en massa men inte kroppen. Kroppen gillar inte sängen, vaknar tidigt av att det värker och ömmar överallt. Höfterna är stela, vänster axel är sårig, det spirrar i vaderna och handlederna knarrar. Knoppen vill ha en timmes sömn till men det vill inte kroppen, den vill upp och knarra igång. Knoppen får jag muta med en mugg av mitt härliga skotska te med rörsocker och grädde. Jag fattar inte, knoppen är purung medan kroppen försmädligt förkunnar min biologiska ålder. Förr kunde jag bara mala på, medan jag nu får pausa titt som tätt och ropa på sonen om hjälp med det ena och det andra.

Man gör inte några större "röjarskivor" längre och förstår inte hur barnen orkar med nattvak och långa dagar fyllda med arbete och stim. Jag minns, att jag uppmanade min egen mamma att inte mäta med sina egna mått när hon tyckte jag hade för mycket att göra. Nu är jag där själv, beskärmar mig och förundras över hur mycket mina egna barn orkar.

Om jag tänker efter, har naturligtvis krämporna kommit succesivt. Ändå känns det som allt drabbat mig på en gång, eftersom jag nu blivit tvungen att ge ner. Förr fanns också känslan av att allt skulle komma att läkas förr eller senare, nu vet man att man får dras med problemen.

Ändå är jag lyckligt lottad jämfört med många andra och tro inte att jag tänker sätta mig ner och vänta på "the bitter end". Jag ska truga och lirka med min skröpliga lekamen och fortsätta låta knoppen känna sig som högst 22 år, så det så!

Hejrå

Sandlåda

Så finns det äntligen sand i sandlådan! Min lilla Getz lyckades dra hem precis lagom mängd för lådan. Efter att ha riktat upp lådan, sådde jag gräs runt om och nu är det bara att vänta på att det ska växa.
Locket på sandlådan är väldigt praktiskt. Nerfällt hindrar det traktens alla katter att pinka och s-k-i-t-a i den och uppfälld blir det en sittbänk på var sida. Tänk vad folk kan hitta på! När jag var liten fanns en ganska djup sandhåla i närheten av där mamma och pappa brukade plocka blåbär på sensommaren. Den låg lagom långt inne i skogen och där satt vi och lekte la´gård med kottar och kvistar medan våra föräldrar fyllde hinkarna med blåbär. I kanterna av hålan fanns ingångar till rävgryt och det kändes väldigt spännande. Undrar hur mycket exkrementer den sanden innehöll!?

Efter att ha skrivit det här inlägget ska jag börja slipa golvet i nedre hallen. När hallen är klar finns det fönster som behöver målas, livet är hårt för en stackars husägare. Man får vara glad över att det är ett litet hus med bara sex normalstora fönster. Huset i Linde hade tretton fönster varav tre var bauta-stora.

Nu har jag inte tid att sitta här längre!

Hejrå

Blodad tand...

Efter det, i mitt tycke, lyckade resultatet med övre hallen, gav jag mig i kast med den nedre diton. Den fina soffan jag fått av Lisa blev jag ju tvungen att flytta in i köket. Det passar så fint där, att jag överväger att låta den bli kvar. Efter att ha avlägsnat samma mängd lager, fann jag ett trägolv som aldrig blivit målat. Efter moget övervägande har jag beslutat att låta hallarna och trappan gå i samma stil. Nu är trappan målad och det återstår att slipa, spackla och latexfoga nedre hallgolvet samt förstås måla det.

Så här såg trappan ut efter ett lager färg och innan maskeringstejpen var borttagen. I morgon får huset vänta, eftersom vi ska införskaffa sand till den sandlåda jag iordningställt till barnbarnen. Nu ska jag sova!

Hejrå

Hall och trappa

Äntligen har jag tagit tag i renoveringen av mitt lilla hus igen och detta trägolv fann jag under en plastmatta, en linoliummatta och en masonitskiva. Man kan säga att det var mycket rött. Björn och jag använde värmepistol och skrapa för att avlägsna färgskikten. Björn värmde och jag skrapade. Sedan slipade jag två gånger, spacklade spikhål och slipade sedan golvet en tredje gång. De största springorna (vilka inte var särskilt många eftersom golvet var vällagt) fyllde jag med latexfog och målade sedan med golvfärg.

Själv är jag jättenöjd med resultatet! Före jag tog itu med golvet hade jag avlägsnat skivorna som täckt de fina spegeldörrarna ni också ser på bilden. En hel del arbete blev det innan de tre strykningarna med Jotums Lady men det var det värt. Nu fattas bara golvlister som ska inhandlas när jag får tid och råd.

Fortsättning följer

April våt och maj kall...

Nej, jag lyckades inte hålla tillbaka min vårliga odlarlust denna vår heller. Tagetes, squash, borstnejlikor och luktört står på tillväxt på bänken framför fönstret i mitt kök och (under glas) har dill, persilja, sallad och morot blivit sådda i mitt lilla trädgårdsland. Dalior mm står på förodling i stora krukor som tar alldeles för mycket plats. Den lille bonden i mig lyckas aldrig hålla sig i styr så här års eller också är det trädgårdsmästare Waller som lyckats föra sina gener vidare i tre generationer.

Lilleman Ludvig har en period lidit av "mormorskräck" som vi förhoppningsvis lyckats bota efter att försiktigt ha närmat oss varandra igen. Att bli ensam med en mormor (utan botande bröstmjölk) när man har akut ont i magen är ingen höjdare. Efter att intensivt ha flörtat, utan att bli närgången, verkar lilleman börja fatta att det inte var mormor som nöp honom. Tur för mormor det som gärna vill umgås så mycket det går med den lille solskenspojken när inte storasyster pockar på uppmärksamhet.

Stor del av vår tisdag tillbringade Astrid och jag i Mariebergsskogen. Hon fick visa mormor runt, eftersom hon varit där med mamma flera gånger. Där finns en härlig lekpark med det mesta man kan önska sig och så Lill-skogen förstås med alla djuren. Jag älskade marsvinen mest och saknar fortfarande min lilla Godis som hälsade mig med sitt flöjtande varje gång jag kom tillbaka till huset. Jag får stålsätta mig mot att skaffa ett par stycken marsvin varje gång jag är inne på en djuraffär. Ja, jag är väldigt fjantig, jag vet! Astrid sparkade runt hela området på sin springcykel och ibland åkte mormors hjärta upp i halsgropen när farten blev (i mitt tycke) lite för hög i utförsbackarna. Det är härligt att se denna lilla modiga tjej som tar för sig av livet och vågar det mesta. Hon är inte dumdristig men självtilliten är hög.

Nu ska jag gå ner i källaren och plocka ihop lite grunkor till Katrins och min loppisdag på lördag. Förhoppningsvis kan våra oönskade prylar bli fynd för någon annan.

Hejrå