Dan före dopparedan

Jag gjorde det igen - blev klar i tid alltså. Efter 40 års rutin kanske det inte är så konstigt. Igår hörde jag ett inslag i P1 om hur TCO genomfört en undersökning på arbetsfördelning man-kvinna inför julfirandet. Det visade sig att det är som det alltid varit, kanske med ett visst avbrott på 70-talet då man på vissa platser firade alternativa jular. Det märkte vi inte så mycket av utanför storstäderna förstås. Det rullade på i samma gamla vanor. Kanske för att traditionerna går vidare främst mellan mödrar och döttrar och att kvinnorna är de som får bära "hundhuvudet" om inte allt klaffar. Män däremot får bonus om de gör skojiga saker med barnen som att baka pepparkakshus osv. Det var i alla fall så resonemanget gick i radioprogrammet.

Snart får jag hem mina "norska" barn, Björn och Jennie är redan här. Det bästa med julen är att man får träffa sina nära och kära. Julgranen står färdigpyntad, pepparkakshuset är hopklistrat och dekorerat, julkorven gjord, knäcken kokade Jennie igår och... ja, resten är bara lite dittan och dattan som kommer till av bara farten.

GOD JUL igen!

Hejrå

... och snart är det jul

Det är inte lätt att bli stora-syster, särskilt inte om man egentligen är en mycket förståndig sådan. Det hjälper inte ett dugg när man måste dela den tid som mamma och pappa hade för bara Lilla Ja med en lille-bror. Då blir en helt underbart smart "stor tjej" en helt normal, något svartsjuk treåring. Det är jobbigt med normala treåringar ibland, men om inte barn reagerar (och agerar) är de ju inte normala. Så... Lilla Ja kan konstateras vara heeelt normal, Gullehjärtat. Själv åt jag tills jag spydde för att några besökande tanter skulle se att jag åt lika duktigt som min lilla-syster. Där stod de och beskärmade sig över hur duktigt hon åt och la inte märke till mig förrän jag, just det, spydde. Nu var det ju inte för den bedriften jag ville de skulle lägga märke till mig. Det kändes som ett totalt fiasko och jag har alltid det i minnet när jag möter nyblivna stora-syskon.

Lille-bror är också helt normal och jag kan slå vad om att mormor får se hans leende för första gången när de kommer tillbaka från farmor och farfar efter julhelgen. Tänk att de där små hjälplösa nyfödda kan bli personligheter bara på några veckor! Fru gud, så ljuvlig han är!

Så är det snart jul igen. Jag lyckas aldrig närma mig den lugnt och metodiskt utan att det blir bråttom på slutet. Ändå har jag alltid lyckats få till det skapligt i slutändan och hoppas det går lika bra i år också.

Om jag inte får tid att skriva här någon mer gång innan jul - GOD JUL! GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR till alla mina nära och kära, familj och vänner. Hoppas er helg blir rofylld och givande med god samvaro med era nära och kära.

Hejrå

Mormor är besiktigad

Nu har Lilleman besiktat mormor och t o m försökt att forma sin otroligt söta lilla mun till en konversation. Mormor känner sig mycket hedrad. Jag upptäcker att jag kommer att bli som min egen mormor. Varje barnbarn var så speciellt för henne och hon fick oss verkligen att känna det också. Det hoppas jag även mina barnbarn kommer att göra, oavsett hur många de än blir.

Att för första gången känna den lätta tyngden av ett litet barn väcker en villkorslös kärlek i ens hjärta. Man förnimmer redan en egen liten personlighet som man blir nyfiken på och vill få tillfälle att följa.

Lilla Ja har varit här och hjälpt mig baka både pepparkakor och lussekatter. Hon är verkligen så duktig på att få till det, en degklick och ett bakplåtspapper så fixar hon det på egen hand. En rolig förändring är, att en ny vuxen inte längre är ett störande moment i vår gemenskap, utan en ny människa att konversera med. Förra veckan gick vi till biblioteket. Medan mormor letade nya böcker att låna, gick Lilla Ja och sa "Hej" till övriga bibliotekbesökare. Hon log samtidigt varmt och brett "för att göra dem glada, förstår du mormor". De blev glada, ett helt bibliotek lystes upp av alla varma leenden hon åstadkom. Då är det extra roligt att vara mormor.

Hejrå

Ett nytt litet underverk!

"Till livets ära sker ett under i alla land var dag som går"..... och torsdag morgon skedde detta underverk oss i form av ett liten gossebarn, mitt andra barnbarn. Liten och liten förresten, han var hela 4,2 kg och 54 cm lång! Storasyster och jag fick vänta ett och ett halvt dygn på att få se honom pga att svininfluensan orsakat besöksförbud på förlossningsavdelningen. Hur ska man beskriva den stora förälskelse som drabbar en när man möter denna lilla varelse för första gången? Man är bara så hjälplöst förlorad och lycklig över att se varje liten perfekt detalj. Ja, det är sannerligen ett mirakel!

Lilla Ja kommer nog hädanefter att få benämnas "Storasyster", hon är helt inriktad på att "lära han allt jag kan". Möjligen har vi läst för många böcker om hur det är att vara ett större syskon - hon gav mig i uppdrag att vakta hennes nya memory-spel så att inte lillebror fick tag i någon bit medan hon hämtade mjuka babyleksaker åt honom. Mamma fick förklara, att lillebror inte kan styra sina händer på ett bra tag än. Just nu är han nöjd med att bara ligga och suga och tryna i mammas famn och vägrade att ens titta på sin mormor (till skillnad från sin storasyster som med öppna ögon registrerade allt från första stund).

En ny liten människa finns alltså att lära känna och följa utvecklingen av. Tänk alla ting han ska uppleva för första gången de närmaste åren! Den tanken har jag alltid upplevt lite svindlande.

Hejrå

Att vara till nytta

Av min vän, Birgitta, fick jag ett mail som innehöll ett vackert bildspel och en text som jag ska beskriva i korthet.

En kinesisk dam gick varje dag för att hämta vatten i två krukor. Den ena krukan hade en spricka som medförde att hälften av vattnet rann ut under vägen. Krukan kände sig värdelös och klagade för kvinnan. Då visade kvinnan hur det utrunna vattnet hade vattnat de blomfrön hon sått på den spruckna krukans sida av vägen och hur en underbar blomsterprakt blivit följden.

När krämporna med åren börjar komma är det lätt hänt att man känner sig otillräcklig. Ofta kämpar man på även om det vore klokast att helt enkelt tillstå att man inte orkar lika mycket som tidigare. Att lära sig att säga: "Jag är ledsen, men orkar inte" är nog något av det svåraste som finns. Man vill ju så gärna fast man inte förmår.

Sensmoralen i historien om krukan är, att även om kroppen hindrar en från göra det man vill, kan man åstadkomma oväntade saker med den förmåga man har kvar. Kan man sedan hitta en balans i det man vill göra för sin egen skull och det man vill göra för andra, kan livet vara ganska gott. Kruxet är bara att hitta den balansen. Ibland kan man känna att man då stänger dörrar som alltid varit självklart vidöppna, något som kan vara smärtsamt både för en själv och människorna runt en. När den tid kommer då utrymme till slut skulle finnas att förverkliga drömmar man sparat på, då kanske förmågan inte längre finns.

En dröm är att vakna en morgon och känna att en hel dag ligger framför en, fri till egen disposition och utan dåligt samvete för någon enda annan människa. Samtidigt vore det fruktansvärt att inte ha någon att bry sig om att ha dåligt samvete för. Vem har sagt att det är enkelt att vara människa!?

Hejrå

Hej och hå...

Efter nästan en hel dag i Karlstad är man ganska nöjd över att få komma hem. Hur kan man bli så trött av att egentligen göra ingenting? Kanske är det alla synintryck och stadsbullret som tröttar ut hjärnan. Det är ingen idé för mig att gå på upptäcktsfärd i ett större varuhus, massutbudet gör att jag ingenting ser. Jag måste veta vad jag ska ha innan jag går in och sedan söka rätt på det. Utan minneslapp kommer jag hem med hälften av vad jag skulle handla. Jag tål inte att bli exponerad för tusen olika saker och samtidigt komma ihåg vad det var jag kom för att köpa.

Orsaken till att jag tillbringat en dag i sta´n är min bil behövde servas och få bromsbeläggen bytta. En gullig mekaniker-Uffe skjutsade ner mig till city innan han började jobba med bilen. När bilen var klar hade jag hunnit införskaffa ett par läderstövlar till rimligt pris, ett par "slamkrypare" (nästan gratis), en ny hårborste och en ryggsäck till min goáste vän. Dessutom hade jag lyckats hinna med att äta lunch, inget dåligt resultat på tre timmar!

Hejrå

Tankar i natten

Jag har suttit och jobbat och det är sent, eller tidigt om ni så vill. I morgon kommer äntligen Jennie efter att blivit halvt kidnappad av sin storasyster, visst var det väl så? Dessutom har jag fått "lea" kommentarer från kidnapparen på min blogg. Fyyyy!! Jag som längtar så efter Bambino!

Fast egentligen är det ju görsköj när syskon trivs med varandra. Tänk inte på er gamla mor som sitter här och väntar, ni!

Inte fick jag någon influensaspruta när jag försökte sist. Jag var ute en hel vecka för tidigt, sedan blev vaccinet försenat och eftersom jag är född sent i månaden, kom jag sist i kön. Inte förrän i morgon får jag min dos. Man får hoppas att man slipper biverkningar.

I lördags var jag m fl i Grums kyrka och lyssnade på musik. Det var hög kvalitet på både flöjtisten (åh, Katrin, vad jag saknar ditt flöjtspel!) och damkören som sjöng. Jag tror var och en av medlemmarna i kören skulle ha dugt som solist. Det är stämningsfullt kring Alla helgons dag med alla ljus i kyrkan och kyrkogården som glimmar av tända lyktor.

Tänk att man skulle trilla dit på att bli pensionär. Det är ett hårt liv, ska ni veta! Har aldrig haft så mycket att göra i hela mitt liv (tror jag). Kanske man tycker så, då förmågan inte är lika stor och allting tar längre tid. Man får ge ner långt innan man har lust att göra det. Men jag ska inte klaga, livet är ganska gott just nu med många glädjeämnen. Om jag hade förmågan att isolera mig, skulle jag ha hur mycket tid som helst. Men... då skulle jag gå miste om så mycket som ni alla ger mig. Tack, alla ni som ockuperar mitt liv! Jag är så glad att ni finns, för den glädje ni ger mig och för allt jag får dela med er och delge er.

Hejrå