Inge kul!

Det är inget kul att bli äldre! Knoppen vill en massa men inte kroppen. Kroppen gillar inte sängen, vaknar tidigt av att det värker och ömmar överallt. Höfterna är stela, vänster axel är sårig, det spirrar i vaderna och handlederna knarrar. Knoppen vill ha en timmes sömn till men det vill inte kroppen, den vill upp och knarra igång. Knoppen får jag muta med en mugg av mitt härliga skotska te med rörsocker och grädde. Jag fattar inte, knoppen är purung medan kroppen försmädligt förkunnar min biologiska ålder. Förr kunde jag bara mala på, medan jag nu får pausa titt som tätt och ropa på sonen om hjälp med det ena och det andra.

Man gör inte några större "röjarskivor" längre och förstår inte hur barnen orkar med nattvak och långa dagar fyllda med arbete och stim. Jag minns, att jag uppmanade min egen mamma att inte mäta med sina egna mått när hon tyckte jag hade för mycket att göra. Nu är jag där själv, beskärmar mig och förundras över hur mycket mina egna barn orkar.

Om jag tänker efter, har naturligtvis krämporna kommit succesivt. Ändå känns det som allt drabbat mig på en gång, eftersom jag nu blivit tvungen att ge ner. Förr fanns också känslan av att allt skulle komma att läkas förr eller senare, nu vet man att man får dras med problemen.

Ändå är jag lyckligt lottad jämfört med många andra och tro inte att jag tänker sätta mig ner och vänta på "the bitter end". Jag ska truga och lirka med min skröpliga lekamen och fortsätta låta knoppen känna sig som högst 22 år, så det så!

Hejrå

Sandlåda

Så finns det äntligen sand i sandlådan! Min lilla Getz lyckades dra hem precis lagom mängd för lådan. Efter att ha riktat upp lådan, sådde jag gräs runt om och nu är det bara att vänta på att det ska växa.
Locket på sandlådan är väldigt praktiskt. Nerfällt hindrar det traktens alla katter att pinka och s-k-i-t-a i den och uppfälld blir det en sittbänk på var sida. Tänk vad folk kan hitta på! När jag var liten fanns en ganska djup sandhåla i närheten av där mamma och pappa brukade plocka blåbär på sensommaren. Den låg lagom långt inne i skogen och där satt vi och lekte la´gård med kottar och kvistar medan våra föräldrar fyllde hinkarna med blåbär. I kanterna av hålan fanns ingångar till rävgryt och det kändes väldigt spännande. Undrar hur mycket exkrementer den sanden innehöll!?

Efter att ha skrivit det här inlägget ska jag börja slipa golvet i nedre hallen. När hallen är klar finns det fönster som behöver målas, livet är hårt för en stackars husägare. Man får vara glad över att det är ett litet hus med bara sex normalstora fönster. Huset i Linde hade tretton fönster varav tre var bauta-stora.

Nu har jag inte tid att sitta här längre!

Hejrå

Blodad tand...

Efter det, i mitt tycke, lyckade resultatet med övre hallen, gav jag mig i kast med den nedre diton. Den fina soffan jag fått av Lisa blev jag ju tvungen att flytta in i köket. Det passar så fint där, att jag överväger att låta den bli kvar. Efter att ha avlägsnat samma mängd lager, fann jag ett trägolv som aldrig blivit målat. Efter moget övervägande har jag beslutat att låta hallarna och trappan gå i samma stil. Nu är trappan målad och det återstår att slipa, spackla och latexfoga nedre hallgolvet samt förstås måla det.

Så här såg trappan ut efter ett lager färg och innan maskeringstejpen var borttagen. I morgon får huset vänta, eftersom vi ska införskaffa sand till den sandlåda jag iordningställt till barnbarnen. Nu ska jag sova!

Hejrå

Hall och trappa

Äntligen har jag tagit tag i renoveringen av mitt lilla hus igen och detta trägolv fann jag under en plastmatta, en linoliummatta och en masonitskiva. Man kan säga att det var mycket rött. Björn och jag använde värmepistol och skrapa för att avlägsna färgskikten. Björn värmde och jag skrapade. Sedan slipade jag två gånger, spacklade spikhål och slipade sedan golvet en tredje gång. De största springorna (vilka inte var särskilt många eftersom golvet var vällagt) fyllde jag med latexfog och målade sedan med golvfärg.

Själv är jag jättenöjd med resultatet! Före jag tog itu med golvet hade jag avlägsnat skivorna som täckt de fina spegeldörrarna ni också ser på bilden. En hel del arbete blev det innan de tre strykningarna med Jotums Lady men det var det värt. Nu fattas bara golvlister som ska inhandlas när jag får tid och råd.

Fortsättning följer

April våt och maj kall...

Nej, jag lyckades inte hålla tillbaka min vårliga odlarlust denna vår heller. Tagetes, squash, borstnejlikor och luktört står på tillväxt på bänken framför fönstret i mitt kök och (under glas) har dill, persilja, sallad och morot blivit sådda i mitt lilla trädgårdsland. Dalior mm står på förodling i stora krukor som tar alldeles för mycket plats. Den lille bonden i mig lyckas aldrig hålla sig i styr så här års eller också är det trädgårdsmästare Waller som lyckats föra sina gener vidare i tre generationer.

Lilleman Ludvig har en period lidit av "mormorskräck" som vi förhoppningsvis lyckats bota efter att försiktigt ha närmat oss varandra igen. Att bli ensam med en mormor (utan botande bröstmjölk) när man har akut ont i magen är ingen höjdare. Efter att intensivt ha flörtat, utan att bli närgången, verkar lilleman börja fatta att det inte var mormor som nöp honom. Tur för mormor det som gärna vill umgås så mycket det går med den lille solskenspojken när inte storasyster pockar på uppmärksamhet.

Stor del av vår tisdag tillbringade Astrid och jag i Mariebergsskogen. Hon fick visa mormor runt, eftersom hon varit där med mamma flera gånger. Där finns en härlig lekpark med det mesta man kan önska sig och så Lill-skogen förstås med alla djuren. Jag älskade marsvinen mest och saknar fortfarande min lilla Godis som hälsade mig med sitt flöjtande varje gång jag kom tillbaka till huset. Jag får stålsätta mig mot att skaffa ett par stycken marsvin varje gång jag är inne på en djuraffär. Ja, jag är väldigt fjantig, jag vet! Astrid sparkade runt hela området på sin springcykel och ibland åkte mormors hjärta upp i halsgropen när farten blev (i mitt tycke) lite för hög i utförsbackarna. Det är härligt att se denna lilla modiga tjej som tar för sig av livet och vågar det mesta. Hon är inte dumdristig men självtilliten är hög.

Nu ska jag gå ner i källaren och plocka ihop lite grunkor till Katrins och min loppisdag på lördag. Förhoppningsvis kan våra oönskade prylar bli fynd för någon annan.

Hejrå

Odlarmöda

Varje höst lovar jag mig själv att inte bry mig om att sätta och så en massa plantor. Varje vår är bord och bänkar fulla med krukor och byttor där små spirande bladrosetter ger hopp om liv. I höst kommer jag att ge samma löfte för att sedan bryta det igen nästa vår. Förra sommaren förde många av mina, med möda, framdrivna plantor en tynande tillvaro i regnet och kylan. De sorgliga resterna blev hårt angripna av sniglar med hus på ryggen. Visserligen är de Astrids "kompisar" men de uppförde sig både girigt och ouppfostrat enligt min mening.

I min gräsmatta fanns en rundel där allsköns växtlighet slogs om utrymmet. Resultatet var inte vackert. Dessutom fanns där stubbar efter diverse träd, varav en precis i kanten av vad som en gång varit en rabatt. Därför är min gräsklippare för närvarande ur funktion. I två dagar har jag slitit med att avlägsna stubbar och gräva upp eländet. Först blev det ett stort hål i marken men sedan, simsalabim, ett trägårdsland. Efter att Katrin, vänligt nog, bistått med markduk och telgelstenar, blev resultatet en liten odligsyta för sallad, dill, persilja och vad jag i övrigt kan få lust att odla där. Runt om har jag sått in gräsmatta som förhoppningsvis ska vara grön om en inte allför avlägsen framtid. Ett gammalt källarfönster gör en del av ytan till en drivbänk.

Våren och livet är härligt, trots restskatt och annat elände.

Hejrå

Vår bästa tid är nu

Som alltid kom det en vår igen efter den stränga, snörika vintern. För första gången på många år har jag inte längtat desperat efter den. Vintern har, på grund av snön och ganska många soldagar, varit ljus. Kylan har visserligen gjort uppvärmningen av huset ekonomiskt påfrestande men ljusbrist lider jag inte av den här våren.

I höstas kom ett paket med massor av krokuslökar från Skottland. Helen tyckte att Astrid och jag skulle möta våren med färg och här nedan kan ni se resultatet av vår planteringsmöda.

The results of bulbes from Scotland. Thank you Helen! We enjoy them, I can tell.

Vår flicka har blivit stor och då är trädklättring ett stort nöje. Mormor fick inte hjälpa till varken upp eller ner. Hjärtat i en snart 4-årig tjej är stort och modigt och att behärska kroppen en stor glädje. Mormor får ha is i magen när färdigheterna ska prövas. Tur man är garvad efter fyra egna barn! En gång åkte Björn, med huvudet före, ner ur en apel när Jennie, i sin iver att klättra högre än lillebror, gav honom en knuff i förbifarten. Då stannade modershjärtat för en sekund kan jag lova.

Hejrå