Odlarmöda

Varje höst lovar jag mig själv att inte bry mig om att sätta och så en massa plantor. Varje vår är bord och bänkar fulla med krukor och byttor där små spirande bladrosetter ger hopp om liv. I höst kommer jag att ge samma löfte för att sedan bryta det igen nästa vår. Förra sommaren förde många av mina, med möda, framdrivna plantor en tynande tillvaro i regnet och kylan. De sorgliga resterna blev hårt angripna av sniglar med hus på ryggen. Visserligen är de Astrids "kompisar" men de uppförde sig både girigt och ouppfostrat enligt min mening.

I min gräsmatta fanns en rundel där allsköns växtlighet slogs om utrymmet. Resultatet var inte vackert. Dessutom fanns där stubbar efter diverse träd, varav en precis i kanten av vad som en gång varit en rabatt. Därför är min gräsklippare för närvarande ur funktion. I två dagar har jag slitit med att avlägsna stubbar och gräva upp eländet. Först blev det ett stort hål i marken men sedan, simsalabim, ett trägårdsland. Efter att Katrin, vänligt nog, bistått med markduk och telgelstenar, blev resultatet en liten odligsyta för sallad, dill, persilja och vad jag i övrigt kan få lust att odla där. Runt om har jag sått in gräsmatta som förhoppningsvis ska vara grön om en inte allför avlägsen framtid. Ett gammalt källarfönster gör en del av ytan till en drivbänk.

Våren och livet är härligt, trots restskatt och annat elände.

Hejrå