Väntat men inte efterlängtat

Gamla mor har hunnit bli 89 år och någonstans inom mig har det länge funnits en mental beredskap inför att något kan hända med henne. Klockan 02 i natt fick jag ett samtal om att hon ramlat och var på väg in till sjukhuset. Jag blev inte chockad eller rädd, jag har sett henne "försvinna" en liten bit i taget de senaste åren och det enda man vill är att hon inte ska ha ont, vara orolig eller känna sig övergiven. Hon har klart uttalat att hon tycker sig ha fått ett långt liv och är mätt på att leva. Det är vackert på något sätt, det att få leva tills man är mätt på år. När mina barn frågade om döden - varför och när man dör om, om man inte är rädd -är det så jag har försökt beskriva den, att man inte är rädd för döden om man fått bli mätt på år.

Alla får inte uppleva en mättnad på livet, alla får inte följa den här processen hos sina gamla kära. Många får uppleva alltför tidiga och hastiga uppbrott och förluster. Mina tankar går till dem som inte, såsom vi nu, får en lång förberedelse och en succesiv sorgeprocess. Vi har redan upplevt även det i vår familj och jag vet, av egen erfarenhet, att den kan pågå i många år. Det stillnar så småningom men den lämnar ofta kvar ett "varför".

Någon kanske tycker att det här blev ett sorgligt inlägg men jag skriver det inte med något tungt sinne. Jag tycker det är vackert och positivt att få se min mamma så mätt och nöjd på år, att någon rädsla för slutet inte längre finns. Det kommer att göra min saknad så mycket lättare den dag det kommer.

Hejrå